Norsk allmängiltigförklaring gäller endast avtalens minimilöner

Reglerna i EUs utstationeringsdirektiv gäller i Norge genom EES-avtalet. Bestämmelserna är införda i ett eget kapitel i arbetsmiljölagen.

När det gäller lön är förhållandena speciella. Norge har ingen lagstadgad minimilön, och det finns ingen automatik i att utländska arbetstagare får norska lönevillkor när de kommer hit för att utföra ett uppdrag. Vi begränsar oss till två situationer: Antingen måste det tecknas ett kollektivavtal med den utländska arbetsgivaren, eller också måste de norska kollektivavtalen allmängiltigförklaras.

En omedelbar norsk parallell till den svenska ”Vaxholmskonflikten” skulle inte vara möjlig. Den kollektiva arbetsrätten innehåller förvisso ingen fredsplikt för en norsk arbetstagarpart i en sådan situation, både lex Britannia och den huvudregel som den gör undantag från är okända. Den avgörande skillnaden mellan Norge och Sverige ligger i reglerna om stridsåtgärder och användningen av sådana.

Den allmänna lagstiftningen om blockad (’boikott’) från 1947 ställer bl a upp krav på proportionalitet mellan syfte och kampmedel/skada, och att blockaden inte får vara otillbörlig. Det finns inte mycket rättspraxis på området, men det är inte uteslutet att blockad kan användas mot ett utländskt företag utan att den fackliga organisationen har medlemmar där. Däremot kan man tänka sig en rad begränsningar i ett konkret fall. Vidare är tillgången till sympatiåtgärder vanligtvis begränsad i huvudavtal. Blockad och sympatiåtgärder är också underkastade strängare varselfrister än i Sverige. Till detta kommer att påtryckningsmedlen är litet utnyttjade i Norge.

Oron för social dumpning i samband med utstationering av arbetstagare var orsaken till att LO för första gången krävde allmängiltigförklaring av kollektivavtal hösten 2003. Allmängiltigförklaringen innebär att villkor fastlagda i ett norskt kollektivavtal skall gälla för alla arbetstagare i exempelvis en bransch, en region eller ett yrke från första dagen som de arbetar i Norge. Lagen om allmängiltigförklaring trädde i kraft 1994 samtidigt med EES-avtalet, men blev alltså inte tagen i bruk förrän nästan tio år senare.

Det är den statligt utsedda Tariffnemnda som fattar beslut om allmängiltigförklaring. Enligt lagen kan avtal allmängiltigförklaras om utländska arbetstagare har påvisbart sämre löner och anställningsvillkor än norska arbetstagare. Löner och anställningsvillkor måste med andra ord dokumenteras med konkreta fakta. Arbetsgivarna har en upplysningsplikt i förhållande till nämnden. Kravet om allmängiltigförklaring kan gälla ett rikstäckande kollektivavtal, och framställas av en organisation som är part i avtalet och har talerätt (fackförbund med minst 10 000 medlemmar). Nämndens beslut omfattar de delar av avtalet som gäller individuella rättigheter, t ex grundlön, andra lönekomponenter och arbetstid. Beslutet gäller som minimivillkor.

Det är Arbeidstilsynet och Petroleumstilsynet som skall ha tillsyn över att allmängiltigförklaringen efterlevs. Myndigheterna skall utan hinder av eventuell tystnadsplikt ha tillgång till all nödvändig information. Överträdelser kan anmälas till polisen. Parterna i ett allmängiltigförklarat kollektivavtal har dessutom utvidgad tillgång till att vidta blockad om ett beslut om allmängiltigförklaring inte följs. Arbetstagarna eller deras fackliga organisationer kan också väcka talan i domstol.

Tariffnemndas första beslut kom i slutet av 2004. Beslutet gällde tre rikstäckande kollektivavtal på sju oljeanläggningar i land. Den 18 mars i år fick nämnden sin andra begäran att behandla. LO kräver allmängiltigförklaring av Felles-avtalet för byggfacken och Lands-avtalet för elfacken i Oslo-området.

Man kan inte påstå att parterna är nöjda med hur utstationeringsdirektivet har genomförts i praktiken i Norge. Arbetsgivarsidan, speciellt NHO, är skeptisk till allmängiltigförklaring och har tidigare visat intresse för en lagstadgad minimilön. Inom byggfacken och på enstaka områden inom tjänstesektorn är arbetsgivarna däremot för allmängiltigförklaring. LO fick inte gehör för allmängiltigförklaring av genomsnittslönerna i det första ärendet, och har nu lagt sig på avtalens miniminivåer. Samtidigt finns det stort missnöje på arbetstagarsidan med lagens beviskrav, organisationernas bristande rätt till insyn i förhållande till utländska företag samt lång handläggningstid. Regeringen har varslat om att den vill stärka lagen som ett redskap mot social dumpning.

Jon Erik Dølvik
Torgeir Aarvaag Stokke
Fafo