Norska polisers restid är arbetstid enligt Efta-domstolen

Den tid som är nödvändig för att resa till och från ett annat tjänstgöringsställe än arbetstagarens vanliga arbetsplats är arbetstid i arbetstidsdirektivets mening. Det är innebörden av en färsk dom i Efta-domstolen som bör glädja medlemmarna i Politiets Fellesforbund (se EU & arbetsrätt nr 1-2/2017 s. 3).

Den polis som målet rör tillhör en utryckningsenhet och hade i uppdrag att leda väpnade aktioner och eskortuppdrag när statsråd och andra dignitärer besökte distriktet. Det innebar att han då och då var tvungen att köra flera timmar utanför ordinarie arbetstid för att infinna sig på platsen där uppdraget skulle utföras. På vägen dit måste han köra förbi polisstationen och byta till uniform, hämta vapen och skyddsutrustning och göra i ordning bilen. Under den fortsatta bilturen var han tillgänglig för ledningscentralen via radion. På väg hem måste han på samma sätt passera polisstationen för att lämna ifrån sig utrustningen.

Fram till hösten 2013 brukade han få ersättning som om resorna skedde under arbetstid. Sedan tycks arbetsgivaren ensidigt ha ändrat praxis och börjat räkna en del av timmarna som restid, en kategori som finns i kollektivavtalet och som ger lägre ersättning per timme. Tvisten i Høyesterett rör hur mycket polisen ska ha betalt för fyra utryckningar under oktober – november 2013, men betalningen är, enligt honom själv och Politiforbundet, egentligen en underordnad fråga. Det huvudsakliga syftet är att få klarlagt om hans rätt till dagliga viloperioder enligt arbetstidsdirektivet (2003/88) har kränkts.

Efta-domstolen börjar med att konstatera att direktivet bara räknar med två typer av tid – arbetstid respektive vilotid. Några mellankategorier finns inte. Det var också oomstritt mellan parterna. Den norska staten hävdade emellertid att enbart den tid under en resa som går åt till aktivt arbete skulle räknas som arbetstid.

Det ville inte Efta-domstolen hålla med om. Det avgörande för om restiden är arbetstid i direktivets mening är istället tre faktorer, menar domstolen, nämligen:
1. att arbetstagaren måste utföra arbetsuppgifter eller plikter inom ramen för sin anställning
2. att hen står till arbetsgivarens disposition
3. och att arbetstagaren är skyldig att arbeta under resan.

Efta-domstolen kommer fram till att alla tre är uppfyllda.

För det första är en sådan resa som den klagande i målet gör till ett annat ställe än den fasta arbetsplatsen eller den arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs för att sköta uppgifter som arbetsgivaren har ålagt honom en nödvändig och väsentlig förutsättning för att han ska kunna uppfylla sina förpliktelser.

För det andra är han skyldig att följa arbetsgivarens instruktioner under resan och denne kan fritt avbryta, ändra eller lägga till uppdrag. Arbetstagaren kan inte fritt och utan avbrott ägna sig åt egna intressen och står följaktligen till arbetsgivarens disposition.

Om en arbetstagare, som den klagande i målet, är skyldig att åta sig vissa uppdrag på andra platser än sin fasta arbetsplats eller den arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs, måste resan för det tredje ses som en integrerad del av hans arbete. Följaktligen måste han under denna restid anses vara i arbete.

Sammanfattningsvis är restiden alltså arbetstid, och det spelar ingen roll hur intensivt arbetstagaren måste arbeta under tiden. Det är också utan betydelse hur ofta resorna äger rum, om det inte är så ofta att arbetstagaren i realiteten får ett nytt fast arbetsställe.

Kerstin Ahlberg

E-19/16 Torbjørn Selstad Thue och Politiets Fellesforbund mot norska staten, dom den 27 november 2017