Nyttig handbok om Europarådets sociala stadga

David Harris & John Darcy; The European Social Charter, 2 uppl, Transnational Publisher 2001, 431 sidor; ISBN 1-57105-060-4.

Europarådets sociala stadga antogs 1961 och en reviderad stadga 1996. Den reviderade stadgan innehåller en närmast uttömmande uppräkning av sociala grundläggande rättigheter, med bestämmelser om berör såväl kollektiv som individuell arbetsrätt. Sverige, Norge och Finland (men inte Danmark) har, med vissa reservationer, ratificerat såväl den ursprungliga som den reviderade stadgan. Övervakningen av stadgan hanteras genom ett rapporteringssystem och Europadomstolen är inte behörig att pröva överträdelser av denna. Bl a mot bakgrund härav har stadgan länge ansetts ha en svagare ställning än Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Det finns dock anledning att räkna med att stadgans betydelse kommer att öka. Ett skäl är att ett nytt, kollektivt klagomålsförfarande har inrättats, som ger vissa organisationer möjlighet att anföra klagomål mot en stat för bristande genomförande av stadgan. Med stöd av detta förfarande har Svenskt Näringsliv anfört att systemet med s k granskningsarvoden och bruket av organisationsklausuler strider mot stadgan (se artikel i detta nr).

Ett annat skäl till att den kan förväntas få ökad betydelse är att dess bestämmelser i stor utsträckning stått modell för många av bestämmelserna i EUs stadga om de grundläggande rättigheterna. Som bekant har det s k framtidskonventet föreslagit att denna skall införlivas med det grundläggande fördraget. Vid tolkningen EU-stadgan är det naturligt att beakta hur motsvarande bestämmelser i den sociala stadgan har tolkats. Man kan följaktligen förvänta sig att nordiska arbetsrättsjurister i fortsättningen allt oftare får anledning att beakta den sociala stadgan.

Den ledande handboken på området är utan tvekan David Harris och John Darcys kommentar, som nu föreligger i en andra upplaga. Harris, som ensam skrev den första upplagan, är professor i folkrätt vid universitetet i Nottingham och har varit medlem av den expertkommitté som övervakar efterlevnaden av stadgan. John Darcy arbetar vid Europarådets sekretariat för den sociala stadgan. Boken inleds med en beskrivning av stadgans utveckling. Därefter följer kommentarer till de olika artiklarna samt en redovisning av övervakningsprocedurerna.

Framställningen bygger på en omfattande redovisning av såväl förarbeten till stadgan som praxis från övervakningsorganen. Redovisningen framstår genomgående som ve-der-häftig. Författarna låter materialet tala för sig själv och undviker att tolka praxis som uttryck för generella principer. Denna något kasuistiska analysmetod har sin motsvarighet i hur övervakningsorganen angriper fallen (vilket författarna kritiserar, sid 31), men gör det svårare för läsaren att dra slutsatser i frågor som ännu inte prövats. Kanske just mot denna bakgrund saknar man emellanåt en något fylligare redovisning av de förhållanden i olika medlemsstater som övervakningsorganen behandlar.

Jonas Malmberg