Parlamentet kritiskt till kommissionens ”vägledning” om utstationering

Europaparlamentet kritiserar de tolkningar av EG-domstolens praxis som Europeiska kommissionen gjorde i sin ”vägledning” för utstationering av arbetstagare från i våras (se EU & arbetsrätt nr 1/2006 sid 1). I en resolution noterar parlamentet ”att kommissionen i sin rättsliga tolkning i vissa fall går bortom” vad som har slagits fast i EG-domstolens praxis.

Som vanligt i dessa dokument är kritiken inte särskilt rakt på sak, men klart är att parlamentet bland annat vänder sig mot kommissionens påstående att det inte är tillåtet att kräva att ett utländskt företag har en representant i värdlandet. Här konstaterar parlamentet att fackföreningar i många medlemsstater har en roll som avtalspart och att kommissionen själv i Laval-målet har klargjort att den typ av kollektivavtal som finns i de nordiska länderna är förenlig med EG-fördraget och utstationeringsdirektivet (se artikeln intill). För att säkerställa tillämpningen av direktivet är det då, enligt Europaparlamentet, nödvändigt att ha tillgång till en person som kan agera som representant för det utsändande företaget.

Men resolutionen innehåller också många skrivningar om behovet av förbättrad information om vilka villkor som gäller i värdlandet. Parlamentet uppmanar t ex särskilt de medlemsstater där minimilönerna läggs fast i kollektivavtal att göra det lättare för utländska företag att få information om lönenivåerna.

Parlamentet påpekar att direktivet bara innehåller minimiföreskrifter, och att medlemsstaterna kan föreskriva arbets- och anställningsvillkor på andra områden om bestämmelserna rör ordre public. Kommissionen får inte tolka begreppet ”bestämmelser som rör ordre public” restriktivt, särskilt inte i samband med att bestämmelserna i Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser överförs till en förordning, den
s k ROM I (se EU & arbetsrätt nr 1/2006 sid 6).

Parlamentet riktar sig också till medlemsstaternas myndigheter. Dessa har ett ansvar för att förhindra illojal konkurrens genom att endast överlåta arbeten på företag som följer alla regler i värdlandet som gäller enligt utstationeringsdirektivet. Här hänvisar parlamentet till den möjlighet som det s k försörjningsdirektivet om offentlig upphandling ger myndigheterna att begära in uppgifter om anställningsskydd och arbetsvillkor om ett anbud är ovanligt lågt.

Parlamentet menar också att huvudentreprenörer och underleverantörer måste betraktas som gemensamt ansvariga för att utstationerade arbetstagare får de villkor som de ska ha i värdlandet. Parlamentet pekar på domen i målet Wolff & Müller (se EU & arbetsrätt nr 3–4/2004 sid 12) och uppmanar kommissionen att utarbeta bestämmelser om gemensamt och solidariskt ansvar.

Kerstin Ahlberg

Europaparlamentets resolution om tillämpningen av utstationeringsdirektivet (P6_TA(2006)0463)