Polsk lag kan inte hindra finskt fack från att föra talan

Vilket lands lag avgör vem som får företräda utstationerade arbetstagare i värdlandets domstolar? Den frågan ställde den finska domstolen till EU-domstolen i målet om de 186 polska elektriker som varit utstationerade till kärnkraftverksbygget i Olkiluoto i Finland. Arbetstagarna menade att de inte blev betalade den minimiersättning som återfanns i ett finskt kollektivavtal. Efter att de överlåtit sina löneanspråk till det finska Elektrikerförbundet invände den polska arbetsgivaren att fackföreningen inte var behörig att företräda arbets-tagarna, eftersom det skulle strida mot polsk lag.

Enligt utstationeringsdirektivets (96/71) artikel 6 är domstolar i värdlandet behöriga att ta upp tvister som rör den s.k. ”hårda kärna” i värdlandets lagstiftning som ska gälla för utstationerade arbetstagare, trots att deras anställningsförhållanden i övrigt regleras av ett annat lands lag. Det framgår dock inte av artikeln vem som har talerätt eller hur man ska fastställa vem som kan företräda den taleberättigade i en sådan process.

Av artikel 14 i EU:s Rom I-förordning om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (593/2008) följer det att en fordran ska regleras av den lag som är tillämplig på det ursprungliga rättsförhållandet, dvs. i detta fall arbetsförhållandet. I utstationeringssituationer regleras i princip arbetsförhållandena enligt hemlandets lag, med undantag för de begränsningar som följer av utstationeringsdirektivet. EU-domstolen behandlade dock inte frågan om huruvida Elektrikerförbundet hade processbehörighet som en lagvalsfråga, utan kvalificerade den som en processuell fråga för vilken domstolen ska tillämpa sin egen lag. Det är en internationellt privaträttslig princip att en domstol alltid tillämpar sin egen processrätt. Det innebär att en rättsfråga som kvalificeras som processrättslig inte följer den lag som skulle vara tilllämplig enligt en lagvalsregel.

EU-domstolen konstaterade också att utstationeringsdirektivet måste läsas i ljuset av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som föreskriver att var och en har rätt till en rättvis rättegång. Det kan noteras att det också skulle kunna tänkas vara ett brott mot föreningsfriheten att inte låta fackföreningen företräda sina medlemmar.

Erik Sinander
Doktorand, Stockholms universitet

Mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto ry mot Elektrobudowa Spolka Akcyjna, dom den 12 februari 2015