Danmarks huvudargument i minimilönemålet nu offentliga

EU-domstolen har nu offentliggjort Danmarks ansökan om att minimilönedirektivet ska ogiltigförklaras. Danmark yrkar i första hand att direktivet i sin helhet ska förklaras ogiltigt. Grunden är att EU åsidosatt principen om den tilldelade befogenheten i strid med artikel 153.5 i EUF-fördraget, som innebär att EU inte har befogenhet att lagstifta om löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout. Direktivet utgör ett direkt ingrepp i fastställandet av löner och rör också föreningsrätten.

Vidare anför Danmark att direktivet inte borde antagits med stöd av artikel 153.1 b som tillåter EU att anta direktiv om ”anställningsvillkor” med kvalificerad majoritet. Direktivet rör nämligen också ”företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagares och arbetsgivares intressen” som nämns i artikel 153.1 f. För den punkten gäller ett annat beslutsförfarande som förutsätter enhällighet i ministerrådet.

I andra hand yrkar Danmark att av delar av direktivets artikel 4 om främjande av kollektiva förhandlingar ska ogiltigförklaras. Det rör först artikel 4.1 d om att medlemsstaterna ska skydda arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer som deltar eller önskar delta i löneförhandlingar. Detsamma gäller artikel 4.2 om att medlemsstaterna ska upprätta en handlingsplan om kollektivavtalens täckningsgrad understiger 80 procent. Även dessa artiklar i direktivet är sådana att de inte omfattas EU:s kompetens enligt artikel 153.5 i EUF-fördraget, menar den danska regeringen.

Det är noterbart att andrahandsyrkandet enbart rör delar av artikel 4. Även artikel 4.1 a, b och c kan anses röra föreningsrätt. Tiden får utvisa om det finns några särskilda skäl – andra än en prognos över vad som kan vara framgångsrikt –för att begränsa yrkandet på detta sätt. Klart är att Danmark valt att inte rikta ogiltighetstalan mot den klara och ensidiga regeln att medlemsstaterna ska skydda arbetstagarrepresentanter som deltar i löneförhandlingar (artikel 4.1 c) och inte heller mot artikel 4 i dess helhet.

Övriga länder kan intervenera i målet till stöd för Danmark eller ministerrådet och parlamentet. De är då bundna till det sätt som Danmark har formulerat sina yrkanden på. Den svenska regeringen har preliminärt aviserat att den kommer att intervenera. När detta skrivs har dock något formellt beslut inte fattats och den utredning om hur direktivet ska kunna genomföras i Sverige som regeringen tillsatte i december (se EU & arbetsrätt nr 4/2022 s. 2) fortsätter att arbeta.

Än så länge är kunskapen om den rättsliga argumentationen från parterna i målet begränsad. Utgången är oklar och innebörden av undantaget i artikel 153.5 i EUF-fördraget har inte prövats så här direkt tidigare. Oavsett utgång kommer domen att innebära ett klargörande av hur direktivet ska förstås och närmare bestämma gränserna för EU:s möjlighet att reglera socialpolitik.

Erik Sjödin, docent
Institutet för social forskning

C-19/23 Danmark mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd