Lönegarantin ska garantera pensionsförmån åtminstone upp till fattigdomsgränsen

Om en pensionärs före detta arbetsgivare blir insolvent måste medlemsstaten garantera dennes tjänstepensionsförmåner åtminstone upp till gränsen för fattigdomsrisk i medlemsstaten. Det är innebörden av en dom där EU-domstolen förtydligar tolkningen av EU:s insolvensdirektiv (2008/94). 

Günther Bauer fick tjänstepension från en branschövergripande pensionskassa, men denna fick ekonomiska problem och minskade sina utbetalningar. I detta läge kompenserade Bauers förutvarande arbetsgivare för minskningen, så att han inte gjorde någon förlust. 

Efter en tid blev emellertid arbetsgivaren insolvent, och Pensions-Sicherungs-Verein VVaG (PSV) som hade i uppgift att säkerställa pensionsutbetalningar vid arbetsgivares insolvens vägrade att, som arbetsgivaren gjort, kompensera Bauer för sänkningarna av pensionen från pensionskassan. Bauer väckte därför talan mot PSV och gjorde gällande att insolvensförfarandet mot arbetsgivaren innebar en skyldighet för PSV att kompensera honom för minskningen av pensionen. 

Efter att talan ogillats i lägre instans överklagade Bauer till den federala arbetsdomstolen Bundesarbeitsgericht som begärde förhandsbesked från EU-domstolen. Denna fick därför anledning att på flera punkter förtydliga tolkningen av 2008 års insolvensdirektiv.  

Enligt direktivets artikel 8 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda anställdas och tidigare anställdas intressen bland annat när det gäller tjänstepensioner. Enligt EU-domstolen är artikeln tillämplig då en insolvent arbetsgivare inte förmår kompensera de förluster som uppstår för förutvarande arbetstagare då pensionskassan har minskat sina utbetalningar.  

Domstolen har tidigare slagit fast att ett korrekt införlivande av artikel 8 förutsätter att en arbetstagare erhåller minst hälften av de ålderspensionsförmåner som hen har förvärvat enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem.

Artikeln hindrar alltså inte varje sänkning av pensionen. Men under vissa omständigheter kan arbetstagarens förlust bli orimligt stor trots att hen får ut hälften av förmånsbeloppet, konstaterar EU-domstolen. Om arbetstagaren kommer att leva under den av Eurostat fastställda gränsen för fattigdomsrisk i medlemsstaten blir minskningen orimligt stor. 

Domstolen konstaterar också att artikel 8 innehåller en tillräckligt klar, precis och ovillkorlig förpliktelse för medlemsstaterna för att enskilda ska kunna åberopa regeln direkt mot staten. PSV är visserligen ett privaträttsligt organ men eftersom det har ett offentligt uppdrag och är föremål för tillsyn, ska det likställas med staten. Artikel 8 kan således åberopas direkt i en tvist vid nationell domstol.  

Niklas Selberg, jur.dr.
Lunds universitet

Mål C-168/18, Pensions-Sicherungs- Verein VVaG mot Günther Bauer, dom den 19 december 2019