Konkurslandet måste betala lönegaranti – också för utländska bolag

Ett maltesiskt fartyg som låg fast i Pireus hamn i Grekland anställde sju grekiska sjömän med anledning av att fartyget skulle hyras ut under sommaren 1994. Fartyget kom dock aldrig att hyras ut och sjömännen fick aldrig någon lön, trots att de befunnit sig på fartyget i fem månader i väntan på uppdrag. Sjömännen väckte talan mot det maltesiska rederiet i grekisk domstol som fastställde att de hade rätt till lön och avgångsvederlag jämte ränta. Därefter försattes det maltesiska bolaget i konkurs av en annan grekisk domstol. Sjömännen anmälde sina fordringar i konkursen, men fi ck ingenting eftersom det inte fanns tillräckligt med tillgångar att sälja. För att få betalt ansökte sjömännen då i stället om grekisk statlig lönegaranti, men myndigheterna ville inte betala eftersom de inte omfattades av den grekiska lagen.

Sjömännen förde då talan i grekisk förvaltningsdomstol för att den grekiska staten inte säk-erställt tillgång till lönegaranti i enlighet med lönegarantidirektivet (80/987). Den saken gick hela vägen till högsta förvaltningsdomstolen i Grekland som dessutom beslutade att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen om hur lönegarantidirektivet ska tolkas.

EU-domstolen konstaterar att det som styr vilken medlemsstat som ska betala lönegaranti enligt lönegarantidirektivet är om arbetsgivaren har varit föremål för ett konkursförfarande i enlighet med bestämmelserna i en medlemsstat. De grekiska sjömännen har följaktligen rätt till lönegaranti eftersom konkursförfarandet skedde i Grekland. För frågan om utbetalning av lönegaranti är det irrelevant att bolaget var maltesiskt, att fartyget var flaggat i Malta och att anställningsavtalen var underkastade maltesisk lag. Bolaget försattes i konkurs i Grekland eftersom det bedrev affärsverksamhet och hade sitt faktiska säte där. Den enda gången en stat inte behöver betala lönegaranti om rekvisiten är uppfyllda är om arbetstagaren fått lönegaranti i ett annat land.

Erik Sinander
Doktorand, Stockholms universitet

Dom Stroumpoulis m.fl., C-292/14, EU:C:2016:116, dom 25 februari 2016