Viking Line kan inte åberopa fördragsartiklar mot Sjömansunionen och ITF, anser kommissionen

Många medlemsländer hade yttrat sig till EG-domstolen i målet Viking Line mot Finlands Sjömansunion (FSU) och Internationella Transportarbetarefederationen (ITF), när fristen gick ut den 24 april. Dagen innan hade Viking Line klagat till Finlands justitiekansler och bett denne att skyndsamt ingripa i regeringens handläggning av ärendet. Rederiet hade haft tillgång till den föredragningspromemoria som skulle utgöra underlag för Finlands yttrande till EG-domstolen, och funnit att den dels stödde sig på en felaktig beskrivning av omständigheterna i målet, dels var partisk till förmån för FSU. Justitiekanslern lämnade klagomålet utan åtgärd, med hänvisning till att kanslern aldrig ingriper i beredningen av ett ärende som är föremål för behandling vid domstol.

Målet handlar om ifall FSU och ITF får vidta stridsåtgärder för att hindra rederiet från att flagga ut ett av sina fartyg till Estland, eller om detta strider mot EG-fördragets artiklar om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster (se EU & arbetsrätt nr 4/2005 sid 3).

Den engelska domstol där Viking Line har väckt talan har bland annat frågat EG-domstolen om dessa artiklar alls kan åberopas av ett privat företag mot en fackförening, det vill säga om de har så kallad horisontell direkt effekt. Finlands regering anser att svaret är nekande; i ett fall som detta kan reglerna enbart åberopas mot en medlemsstat. Intressant är att även Europeiska kommissionens yttrande i målet går på samma linje, erfar EU & arbetsrätt. Om också EG-domstolen håller med, kan historien sluta med att Viking Lines talan avslås utan att domstolen tar ställning till om stridsåtgärderna hindrar etableringsfriheten och den fria rörligheten.

Den europeiska fackliga samorganisationen (EFS) övervägde ett tag att ge in ett eget yttrande till EGdomstolen. Till sist valde organisationen att i stället skriva ett brev till ITF, vilket bifogades ITFs inlaga till domstolen. EFS hänvisar till att målets utgång får direkt och avgörande praktisk betydelse för hela den europeiska fackföreningsrörelsen. En annan gång kan det vara EFS som står inför rätta för att, som ITF gjort, ha uppmanat sina medlemsorganisationer att vidta sympatiåtgärder, skriver generalsekreteraren John Monks.

Kerstin Ahlberg