Inte nödvändigt att bussarna överlåts för att det ska vara verksamhetsövergång vid entreprenörsbyte

Även om den nya leverantören endast tagit över personal, men inte bussarna, kan det ha skett en verksamhetsövergång och chaufförernas anställningsavtal ska följa med till det företag som vunnit upphandlingen. Det följer av en dom från EUdomstolen som ändrar inriktning på sin praxis om företagsöverlåtelsedirektivet (2001/23). 

En kommun i Tyskland skulle upphandla sin busstrafik på nytt. Företaget som hade kontraktet på busstrafiken deltog inte i upphandlingen, lade ner verksamheten och sade upp sina chaufförer. Det företag som vann upphandlingen anställde många av dessa, men tog inte över bussarna. Målet vid den nationella domstolen inleddes av två av chaufförerna. Den ena hade anställts av den nya leverantören på en nyanställds villkor, trots att han hade arbetat nästan 30 år i den aktuella busstrafiken. Den andra chauffören hade inte anställts av den nya leverantören. Båda menade nu att entreprenörsbytet vid upphandlingen utgjorde verksamhetsövergång i direktivets mening och att deras anställningsavtal därför följt med till den nya leverantören. 

År 2001 avgjorde EU-domstolen i målet Liikenne (C-172/99) hur begreppet verksamhetsövergång ska tillämpas på leverantörsbyten i bussbranschen. Domstolen slog då fast att det inte är verksamhetsövergång när den nya leverantören tagit över endast personal, men inte bussar. Den svenska Arbetsdomstolens dom i Swebus-målet (AD 1995 nr 163) bygger på likartade utgångspunkter.  

EU-domstolens nya dom reviderar tidigare EU-praxis, framförallt 2001 års dom, och gör AD:s dom från 1995 överspelad. 

EU-domstolen noterar i nu att den nya leverantörens beslut att inte överta bussarna var en följd av att myndigheten ställt sådana tekniska och miljömässiga krav i upphandlingen att de aktuella bussarna inte kunde användas. Eftersom beslutet att inte överta verksamhetstillgångar berodde på yttre omständigheter, ska inte detta hindra att det kan vara fråga om verksamhetsövergång – under förutsättning att den ekonomiska enheten som övergått behållit sin identitet, t.ex. för att verksamheten fortsatt och merparten av de anställda följt med till den nya leverantören.  

Skillnaden mellan 2001 års dom och den nu aktuella gäller synen på bussarnas betydelse för verksamheten. 2001 ansåg domstolen att bussarna var den mest väsentliga tillgången i busstrafikföretag. I den aktuella domen utgår domstolen från att hårdare miljökrav och nya tekniska krav på bussarna minskat deras betydelse. Samtidigt framhåller den att det faktum att merparten av chaufförerna har övertagits är en omständighet som ska beaktas när man bedömer om transaktionen ska kvalificeras som en överlåtelse av företag. 

EU-domstolens dom innebär att överföring av materiella tillgångar inte längre krävs för att ett leverantörsbyte i bussbranschen ska utgöra verksamhetsövergång. Om merparten av de anställda rekryteras och verksamheten fortsätter kan det vara en verksamhetsövergång när leverantören på grund av den upphandlande myndighetens miljömässiga och tekniska krav inte tar över bussarna. Domen har stor betydelse eftersom det blir allt vanligare att myndigheter ställer upp strängare miljö- och teknikkrav. 

Byte av leverantör vid upphandling av busstrafik kommer efter EU-domstolens dom därmed oftare än hittills anses utgöra verksamhetsövergång. Arbetstagarnas rätt att få följa med verksamheter till nya arbetsgivare har stärkts.  

Niklas Selberg, jur.dr.
Lunds universitet

C-298/18 Reiner Grafe, Jürgen Pohle mot Südbrandenburger Nahverkehrs GmbH, OSL Bus GmbH, dom den 27 februari 2020