Kommissionen står på sig om minimilöner

Den mest kontroversiella frågan för de nordiska länderna – om det ska bli ett direktiv eller bara en rekommendation – har Europeiska kommissionen till synes inte ännu tagit ställning till när den för andra gången samråder med arbetsmarknadens parter om ”en möjlig åtgärd för att hantera utmaningarna i samband med rättvisa minimilöner”. När man läser vad den vill åstadkomma är det ändå svårt att se hur det skulle vara möjligt utan bindande regler, dvs. ett direktiv. 

Som EU & arbetsrätt tidigare har rapporterat är parter och politiker särskilt i Danmark och Sverige oroade av kommissionens initiativ som de fruktar ska underminera kollektivavtalssystemen (se EU & arbetsrätt nr 3–4/2019 s. 1). Planerna har också lett till öppna motsättningar inomEuropafacket, till den grad att tio fackliga centralorganisationer från Danmark, Island, Norge och Sverige skrev direkt till kommissionen ordförande för att framför sina avvikande ståndpunkter (se EU & arbetsrätt nr 1/2020 s. 5).

Men Covid-19-pandemin har gett kommissionen ytterligare argument för att EU behöver göra något åt minimilönerna i medlemsländerna.

I samrådsdokumentet redogör kommissionen för de svar som kommit in i den första samrådsomgången. Något brev från de tio nordiska organisationerna nämner den dock inte. Av svaren drar den slutsatsen att EU behöver ta ett initiativ om minimilöner, och i denna andra omgång ber den om synpunkter på innehållet i det kommande förslaget och om det bör vara ett direktiv eller en rekommendation.

De problem som kommissionen vill lösa är desamma som den beskrev i den första samrådsomgången (se EU & arbetsrätt nr 1/2020 s. 5):
• I vissa medlemsländer är minimilönerna inte tillräckliga för att ge en anständig levnadsstandard.
• En del arbetstagare omfattas inte av någon minimilön. I länder med lagstadgad minimilön undantas vissa kategorier, men även i länder där lönerna sätts uteslutande genom kollektivavtal finns det luckor. Här nämner kommissionen bland annat Sverige och Finland, där nästan 10 procent av arbetstagarna inte är täckta av kollektivavtal.
• På många håll är minimilönerna differentierade, så att de är lägre för exempelvis unga, arbetstagare med funktionsnedsättningar och lärlingar. Syftet brukar vara att göra det lättare för dessa grupper att komma in på arbetsmarknaden, men det händer att dessa undantag och variationer är för långtgående. 

De övergripande syften som alla medlemsstater skulle vara tvungna att uppfylla är för det första att lagstiftaren eller arbetsmarknadens parter sätter minimilöner på en adekvat nivå och för det andra att alla arbetstagare, oberoende av anställningsform, ska skyddas av minimilöner.

Bland annat ska undantag från minimilöneordningarna avskaffas. I den mån de fortfarande anses motiverade ska de vara legitima, proportionella och tidsbegränsade. 

Till sist frågar kommissionen ifall arbetsmarknadens parter kan tänka sig att inleda förhandlingar för att sluta avtal om någon av de frågor som tas upp i dokumentet. Svar önskas senast den 4 september. 

Kerstin Ahlberg