Parterna om den sociala dialogen: Inget samråd med andra om våra avtal

Arbetsmarknadens parter vill bli mer involverade i utformningen av EU:s politik och styrning-en av medlemsstaternas ekonomi. Samtidigt måste EU:s institutioner och medlemsstaterna respektera parternas autonomi. Fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer måste behandlas på ett sätt som ger dem en tydlig särställning jämfört med andra intresseorganis-ationer. Det framhåller Europafacket (EFS) och arbetsgivarorganisationerna BusinessEurope, CEEP och UEAPME i en gemensam deklaration om ”en nystart för en stark social dialog”.

Med social dialog menas olika former av tvåpartsöverläggningar, inklusive regelrätta avtals-förhandlingar, mellan arbetsmarknadens parter, men också trepartsöverläggningar mellan parterna och Europeiska kommissionen eller, på nationell nivå, landets regering.

Den sociala dialogen på EU-nivå kan ytterst resultera i att arbetsmarknadens parter bestäm-mer det materiella innehållet i EU:s arbetsrättsliga lagstiftning, genom att förhandla fram avtal som ministerrådet sedan omvandlar till direktiv på förslag av kommissionen. Ända fram till 2012 fungerade denna ordning till parternas och kommissionens ömsesidiga belåtenhet, men det året vägrade den för första gången att lägga fram något direktivförslag för minister-rådet. Ett antal medlemsstater hade invändningar mot innehållet i avtalet, och kommissionen gick på deras linje (se EU & arbetsrätt nr 1/2013 s. 8).

Den nya kommission som tillträdde hösten 2014 deklarerade att den ville se en nystart för den sociala dialogen. Det vill parterna också, och vid det så kallade sociala trepartstoppmötet i mars i år överlämnade de en gemensam deklaration med en rad åtgärder som de hoppas att kommissionen och ministerrådet ska ställa upp på. Bland annat förklarar de att kommission-ens ”Agenda för bättre lagstiftning” måste ta hänsyn till den särskilda karaktären hos de avtal som parterna sluter.

Agendan är ett slags framåtsyftande motsvarighet till ”Programmet om lagstiftningens ända-målsenlighet och resultat”, Refit (se EU & arbetsrätt nr 4/2011 s. 1). Medan Refit går ut på att utvärdera existerande EU-regler och förenkla eller upphäva dem, syftar agendan för bättre lagstiftning dels till att EU ska avstå från att lagstifta om småsaker, dels till att nya regler redan från början ska vara enklare och mindre kostsamma att tillämpa. Detta vill kommis-sionen åstadkomma genom att skicka ut alla förslag till lagstiftning på samråd med olika intressenter. Inom kommissionen tycks det ha funnits tankar på att detta skulle gälla även när arbetsmarknadens parter ber kommissionen lägga fram förslag till direktiv som ska om-vandla deras avtal till EU-lagstiftning. Det kan EFS, BusinessEurope, CEEP och UEAPME inte godta. Om de som slutit avtalet gemensamt begär att kommissionen ska lägga fram ett di-rektivförslag så ska den göra det direkt efter att ha kontrollerat om parterna är representa-tiva och att avtalets innehåll inte strider mot EU-rätten. Något samråd behövs inte, enligt organisationerna.

Apropå förslagen i en rapport av kommissionens ordförande Jean- Claude Juncker förra året (se EU & arbetsrätt nr 2/2015 s. 6) uttalar Europafacket och de europeiska arbetsgivarorgan-isationerna också att nationella konkurrenskraftsmyndigheter inte ska få ingripa i arbetsmark-nadsparternas autonomi vid lönebildningen. Det är nödvändigt med ett brett angreppssätt på konkurrenskraftsfrågor, skriver organisationerna.

Kerstin Ahlberg

Declaration on a new start for a stronger Social Dialogue, 26-27 januari 2016