Svensk proportionalitetsprincip kan strida mot Europarådets sociala stadga

Den åttonde mars gick remisstiden ut för betänkandet Medling och lönebildning (SOU 1998:141). I betänkandet finns förslag på åtgärder som antas garantera att lönerna i Sverige utvecklas i önskad takt. Bl a föreslås att rätten att vidta stridsåtgärder begränsas genom att en proportionalitetsprincip införs. Denna utgår från relationen mellan en vidtagen stridsåtgärd och den skada den förorsakar. En stridsåtgärd som kan förväntas leda till skada eller annan olägenhet som står i uppenbart missförhållande till åtgärdens omfattning skall kunna förklaras olovlig. Förslaget är inte oproblematiskt i förhållande till Sveriges internationella åtaganden. Framför allt är det tveksamt om det är förenligt med Europarådets sociala stadga.

Strejkrätten formuleras där i artikel 6:4, enligt vilken de fördragsslutande parterna förbinder sig att erkänna arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att tillgripa kollektiva åtgärder i händelse av intressekonflikter, däri inbegripet strejk, om inte annat följer av förpliktelser enligt kollektivavtal.

Rätten att vidta stridsåtgärder kan således inskränkas genom kollektivavtal. Därutöver anger stadgans allmänna restriktionsbestämmelse, artikel 31, att den kan inskränkas genom lag, om begränsningarna är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle som garanti för annans fri- och rättigheter eller som skydd för samhällets intresse, nationell säkerhet, allmän hälsa eller moral.

I den praxis avseende stadgan som Europarådets oberoende expertkommitté utvecklat kan man inte finna något stöd för en allmän proportionalitetsprincip. Tvärtom har kommittén klart uttryckt att en begränsning av strejkrätten genom tillämpningen av en proportionalitetsprincip måste kunna återföras till någon av de grunder som anges i artikel 31. Kommittén har accepterat inskränkningar under särskilt svåra ekonomiska situationer eller för att upprätthålla oundgänglig service. Att ogiltigförklara en strejk med hänsyn till tredje part eller en arbetsgivares ekonomiska förlust är tillåtet enbart ”when justified by a pressing social need”. Kommittén har också uttryckt det så att inskränkningar kan accepteras bara under exceptionella omständigheter.

Den nederländska högsta domstolen, som tillämpar den sociala stadgan direkt, har tolkat detta som att förluster som enbart drabbar en enskild arbetsgivare inte är tillräcklig grund för att ogiltigförklara en strejk utan att ”only excessive action in terms of lasting consequences for the companies concerned or losses to the sector as a whole or the national economy can provide grounds for restrictions”. Expertkommittén har inte invänt mot denna tolkning utan låtit den passera.

Uppenbart är att de inskränkningar som är tillåtna enligt artikel 31 hänför sig huvudsakligen till samhällsintresset. Om samhället direkt kan skadas allvarligt av stridsåtgärderna, kan denna konsekvens utgöra en godtagbar inskränkningsgrund. Enligt förslaget i betänkandet SOU 1998:141 skall emellertid inte samhällskonsekvenserna prövas, utan prövningen skall baseras på andra faktorer. Visserligen anförs sådana skäl indirekt för den föreslagna förändringen, men det är tveksamt om en sådan konstruktion skulle kunna vara förenlig med stadgans krav.

Petra Herzfeld Olsson
doktorand vid Arbetslivsinstitutet