”Regel om semesterlön i svenskt kollektivavtal strider mot EU-rätten sedan sexton år tillbaka”

• Reglerna om semesterlön i ett kollektivavtal som omfattar 1,3 miljoner anställda i Sveriges kommuner och regioner är oförenliga med deltidsdirektivet och EU-domstolens praxis. Det gäller också semesterlagens motsvarande regler. Den slutsatsen drar en student vid Umeå universitet i sitt examensarbete som väckt berättigat uppseende hos arbetsmarknadens parter.

Att studentuppsatser blir uppmärksammade utanför lärosätena är inte särskilt vanligt. Uppsatsen ”En semesterregel i strid med EU-rätten” av Henrik Johansson är dock så genomarbetad att den har gett parterna i kollektivavtalet Allmänna bestämmelser anledning att analysera frågan närmare för att se om han har rätt.

Den omstridda regeln innebär att en arbetstagare som har sparat semesterdagar från tidigare får se den sparade semestern minska i värde om hon går ner i arbetstid. Uppsatsen tar avstamp i ett exempel med en kvinna som arbetat heltid under hela sitt yrkesliv och samlat ihop 30 sparade semesterdagar. Året innan pensioneringen går hon av hälsoskäl ner till deltidsarbete på 25 procent. När hon går i pension beräknas semesterersättningen för de sparade dagarna på deltidslönen det sista året, inte efter heltidslönen när hon tjänade in dem. Samma dag som hon gick ner i arbetstid minskade värdet av hennes sparade semester alltså med 75 procent.

Det strider mot diskrimineringsförbudet i deltidsdirektivet (97/81) och EU-domstolens avgörande i Tirol-målet (C-486/08), menar Henrik Johansson. I det slog domstolen år 2010 fast att semester som tjänats in vid heltidsarbete inte får förlora sitt ekonomiska värde när arbetstagaren går ner i arbetstid. På de sexton år som gått sedan dess har det svenska kollektivavtalet förnyats flera gånger utan att regeln om beräkning av semesterlön har anpassats efter avgörandet. Det tycks helt enkelt inte ha varit en fråga mellan parterna.

Henrik Johansson är emellertid genom sitt arbete välbekant med regeln och vet hur upprörda arbetstagare kan bli när de inser vad den innebär. De flesta känner inte till den förrän de själva drabbas.

En förklaring till att kollektivavtalet inte har ändrats kan möjligen vara att semesterlagens regel om semesterlön har samma innebörd – lagstiftaren har alltså gått i god för den. Paradoxalt nog tillkom den genom en lagändring just 2010 för att förenkla löneadministrationen för arbetsgivarna. Fram till dess gällde att semesterlönen skulle beräknas efter den sysselsättningsgrad som arbetstagaren haft när semestern tjänades in. LO avstyrkte att regeln skulle ändras med hänvisning just till att de som sparar semester riskerar att få lägre semesterlön. TCO i sin tur befarade att den kunde missgynna kvinnor och ge arbetsgivare incitament för att behålla eller skapa deltidstjänster, skriver Johansson. Deras invändningar hjälpte inte.

Att arbetsmarknadens parter i de nordiska länderna har svårt att anpassa sina kollektivavtal efter ny praxis i EU-domstolen har vi sett åtskilliga bevis på under senare år (se till exempel s. 4 i detta nummer av EU & arbetsrätt och nr 1/2026 s. 1 om övertidstillägg för deltidsanställda samt  nr 4/2023 s. 4 om dygnsvila). Ibland beror det på att parterna helt enkelt har olika uppfattning om vad praxis innebär. Frågan i det här fallet är till att börja med om de håller med om uppsatsens slutsatser.

Kerstin Ahlberg