Vad som är rimlig anpassningsåtgärd förutsätter individuell bedömning

• Skillnaden mellan indirekt diskriminering – som innebär att en viss grupp särskilt missgynnas – och kravet på rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionsnedsättning, som förutsätter en individuell bedömning av den enskilda arbetstagarens behov, tydliggörs i en ny dom från EU-domstolen.

I målet prövade EU-domstolen om italienska regler om omplacering av lärare med funktionsnedsättning var förenliga med direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78). Målet gällde en lärare vars arbetsförmåga var nedsatt med 70 procent och som ansökt om omplacering från en provins till en annan. Enligt italiensk rätt hade personer med omfattande funktionsnedsättning förtur vid omplaceringar. Samtidigt gällde en generell ordning enligt vilken omplaceringar inom samma provins alltid behandlades före omplaceringar mellan provinser. När lärarens ansökan prövades hade de lediga tjänsterna i den önskade provinsen redan tillsatts inom provinsen. Arbetstagaren gjorde gällande att ordningen i praktiken gjorde hennes rätt till förtur verkningslös, och att regleringen stred mot direktivets artikel 5 om rimliga anpassningsåtgärder samt utgjorde indirekt diskriminering enligt artikel 2.2 b i direktivet.

EU-domstolen konstaterade inledningsvis att begreppet ”rimliga anpassningsåtgärder” ska tolkas brett och att det kan omfatta organisatoriska åtgärder som omplacering till annan tjänst. Domstolen hänvisade bland annat till tidigare praxis i C-485/20 HR Rail, där den slagit fast att omplacering kan krävas som anpassningsåtgärd för en arbetstagare som inte längre kan utföra sitt ursprungliga arbete.

Samtidigt framhöll EU-domstolen att artikel 5 kräver åtgärder som är anpassade till det konkreta fallet och den enskilda arbetstagarens specifika behov. Den italienska regleringen byggde däremot på ett generellt prioritetssystem där vissa kategorier av personer med funktionsnedsättning automatiskt gavs förtur utifrån invaliditetsgrad, utan någon individuell bedömning av den berörda personens faktiska behov eller situation. Reglerna ansågs därför vara av allmän och abstrakt karaktär och kunde inte betraktas som rimliga anpassningsåtgärder i direktivets mening.

Därefter prövade EU-domstolen om regleringen innebar indirekt diskriminering. Den konstaterade då att läraren trots allt befann sig i en mer fördelaktig situation än arbetstagare utan funktionsnedsättning, eftersom hon faktiskt hade en viss förtur vid omplaceringar. Domstolen påpekade också att nackdelen med att omplaceringar mellan provinser behandlades senare drabbade samtliga arbetstagare som ansökte om sådan omplacering, oavsett om de hade en funktionsnedsättning eller inte. Reglerna ansågs därför inte särskilt missgynna personer med funktionsnedsättning i den mening som krävs för att det ska vara indirekt diskriminering enligt artikel 2.2 b i direktiv 2000/78.

Domen tydliggör skillnaden mellan indirekt diskriminering – som förutsätter att en viss grupp särskilt missgynnas – och kravet på rimliga anpassningsåtgärder som i stället förutsätter en individuell bedömning av den enskilda personens behov. En generell ”positiv särbehandling” på det sätt som det italienska systemet innebar var inte oförenlig med direktivet, men inte heller tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 5. Domstolen prövade dock inte vilka individuella anpassningsåtgärder som skulle kunna krävas i ett konkret fall enligt artikeln. Den frågan får ytterst bedömas av den nationella domstolen.

Sabina Hellborg, docent
Institutet för social forskning

C-597/24 [Zirvatta] C.M. mot Ministero dell’Istruzione e del Merito dom, den 12 mars 2026