EES-avtalet gäller på kontinentalsockeln och bemanningsdirektivet gäller för sjöfolk

• På en fråga från Norges Høyesteret har Efta-domstolen slagit fast att EU:s bemanningsdirektiv (2008/104) omfattar sjöfolk. Större principiell betydelse har det att domstolen också slår fast att EES-avtalet gäller för den norska kontinentalsockeln. Ställningstagandet har räckvidd långt utöver frågan om bemanningsdirektivets tillämpning.

Målet i Høyesteret gäller en tvist mellan det norska bemanningsföretaget Saga Subsea och två anställda om efterskottsbetalning av lön (se EU & arbetsrätt nr 2/2025 s. 3). Männen var uthyrda till tre norska företag för arbete på norskregistrerade så kallade flerbruksfartøy. Dessa fartyg används till olika försörjnings- och stödfunktioner i samband med sökande efter och utvinning av oljeförekomster på den norska kontinentalsockeln. De båda männen fick mindre betalt än kundföretagens egna anställda trots att de utförde samma uppgifter.

Bemanningsdirektivet och likabehandlingsprincipen enligt direktivets artikel 5 genomfördes i norsk rätt genom §14-12a i arbeidsmiljøloven, inte i skipsarbeidsloven. Parterna i målet tvistar om huruvida arbeidsmiljøloven med föreskrifter i sin helhet eller bara § 14-12a gäller för arbete på flerfunktionsfartyg.

Frågan i Efta-domstolen gällde två problemställningar. Den första rör direktivets personliga tillämpningsområde – omfattar det personer som utför arbete på flerfunktionsfartyg? Den andra handlar om det geografiska tillämpningsområdet. Det är i realiteten en mer omfattande fråga, nämligen om EES-avtalet omfattar en Efta-stats kontinentalsockel.

Den första frågan besvarar domstolen ganska kort och direkt. Enligt artikel 3.1 a i direktivet omfattar detta personer ”som i den berörda medlemsstaten i egenskap av arbetstagare är skyddad enligt nationell arbetsrätt”. Det rådde inget tvivel om att de två var arbetstagare enligt den allmänna förståelsen av begreppet. Frågan var om direktivet ändå inte är tillämpligt eftersom det inte gäller för ”sjöfolk”. Den norska staten anförde särskilt att om avsikten hade varit att sjöfolk skulle omfattas så hade det framgått uttryckligen av direktivtexten, och att direktivets skyddssyfte tas tillvara för sjöfolk av de rättsakter som särskilt gäller dem.

Efta-domstolen besvarade detta nekande. Den pekade på att det inte finns någon bestämmelse i direktivet som specifikt undantar sjöfolk. Om sjöfolk skulle undantas, skulle det vara en underförstådd tolkning i strid med direktivets syfte, som det uttrycks i artikel 2 och skäl 12.Varken ordalydelse, sammanhang eller syfte ger stöd för en tolkning som undantar sjöfolk från direktivets tillämpning. Följaktligen omfattas också personer som utför arbete på flerfunktionsfartyg.

Därmed blev frågan om det geografiska tillämpningsområdet avgörande. Inga avgränsningar gäller särskilt för direktivets del. Följaktligen, framhöll Efta-domstolen, måste direktivet vara tillämpligt på samma område som EES-avtalet.

Den norska statens ståndpunkt har varit att EES-avtalet inte gäller på den norska kontinentalsockeln. Det motiveras med att sockeln inte är en del av Efta-staternas ”territorium” utifrån en särskild tolkning av EES-avtalets artikel 126. Detta skiljer sig från vad som gäller för EU:s medlemsstater. Det har längre rått oenighet om den tolkningen. Eftas övervakningsmyndighet ESA (och Europeiska kommissionen) har haft motsatt ståndpunkt. Frågan har varit uppe i en rad saker utan att bli entydigt uppklarad förrän nu.

Efta-domstolen framhåller att skilda geografiska tillämpningsområden mellan EU:s stater och Efta-staterna skulle stå i grundläggande motsättning till den jämlikhet, ömsesidighet och samlade balans mellan avtalsparternas förmåner, rättigheter och skyldigheter som slås fast i fjärde stycket i EES-avtalets ingress. Om syftet med artikel 126 hade varit att utesluta att avtalet skulle gälla för Efta-staternas kontinentalsocklar skulle det, som domstolen ser det, ha kommit till klart uttryck i texten.

Detta, måste man säga, är det helt centrala och generella i Eftadomstolens ståndpunkt när det gäller EES-avtalets geografiska tilllämpningsområde. Det har räckvidd långt utöver den konkreta frågan om bemanningsdirektivet. Avgörandet reser omedelbart frågor om en rad andra rättsakter som har genomförts och där verksamhet på kontinentalsockeln undantagits från tillämpningsområdet. Detta kan utan tvivel bjuda på vissa utmaningar för staten.

Utfallet i målet i Høyesteret är inte heller givet genom Efta-domstolens uttalande. Som nämnts tidigare är bemanningsdirektivet genomfört genom arbeidsmiljøloven. Om den inte omfattar arbete på flerfunktionsfartyg omfattas arbetet av skipsarbeidsloven, men eftersom direktivet inte är genomfört där ger inte heller den grund för att åberopa direktivets skydd. För en sådan eventualitet underströk Efta-domstolen att nationella domstolar är skyldiga att så långt som möjligt tolka nationella regler i ljuset av och i enlighet med det syfte och resultat ett direktiv eftersträvar. Om Høyesteret kommer fram till att de två arbetstagarna inte har krav på efterbetalning för att arbeidsmiljøloven inte är tillämplig, kan det grunda krav på skadestånd från staten. Men det är en annan fråga och eventuellt ett nytt mål.

Stein Evju

E-6/25 Saga Subsea, dom den 19 februari 2026